Otilia fortsatte pressa den halvtinade p?sen med ?rtor mot n?sbenet p? v?g upp till bilen. Hon brydde sig inte om vad Monica sade. Trots det hade hon g?tt med ansiktet bortv?nt n?r de l?mnat byggnaden. Karin p?minde henne om vad de sagt tidigare p? dagen om att bes?ka Nina, men sade att det var b?st att Otilia ?kte hem direkt. Otilia funderade inte ens p? det. Snart gick de tillsammans upp f?r backen mot Ninas h?ghus. Det var alldeles stilla. N?r de ringde p? h?rdes ingenting ur l?genheten. De ringde tre g?nger till. Fortfarande inget svar. Otilia b?rjade bli verkligt orolig nu. Den benfasta Nina skulle s?kert inte ha skickat iv?g Fredrik n?gonstans, hon skulle ha tagit hand om honom sj?lv. Otilia plockade upp telefonen och ringde Ninas telefon. Den var kopplad fr?n hemtelefonen till mobilen och det ringde inne i l?genheten och det g?lla ljudet ekade ut genom brevinkastet. De h?rde en kraftig sm?ll, skrammel och telefonen slutade abrupt att l?ta. Karin och Otilia s?g p? varandra. Det b?dade inte gott. Otilia lyfte p? locket till brevinkastet. Ljuset fr?n trapphuset visade en liten bit av hallen. D?r l?g Ninas mobil. Den var avbruten p? mitten. Resten av l?genheten var alldeles m?rk. Det tog ett tag innan Otilia fattade mod.

  “Nina? Nina, ?r du d?r?”

  En skugga r?rde sig snabbt mot dem. B?de Otilia och Karin hastade bak?t fr?n d?rren och stod sedan stilla utan att kunna titta bort. Personen d?r inne bankade p? tr?et s? att den lilla metalluckan klickade mot d?rren, men verkade inte ha n?gon vetskap om hur den skulle ta sig ut. Ljudet ekade genom trapphuset. De gick inte fram till d?rren igen. De letade sig ?t sidan efter v?ggen och gick ner f?r trapporna igen. V?l ute br?t Karin ihop. T?rarna rann ner f?r hennes kinder och hon snyftade oh?mmat n?r hon sj?nk ner efter husv?ggen med handen f?r munnen. Otilia stod bara stilla och stirrade rakt fram, med salta droppar rinnande ?ver pl?stren. Nina var en Glitch.

  Otilia k?nde sig som bed?vad n?r hon kramade om Karin och sedan satte sig i bilen. Hon kunde fortfarande inte fatta det. Nina. Hennes arbetskamrat och v?n. De hade k?nt varandra sedan hon b?rjade jobba p? f?rskolan, och nu… nu var hon ett monster. Hon lutade sig tillbaka i s?tet och satte h?nderna ?ver ansiktet. Clownn?san och ?gonpuffarna hade g?tt ner en hel del. L?pparna bultade fortfarande och mycket av sm?rtan fanns kvar, men det betydde inget. Ingen kunde komma undan. Alla skulle Glitcha och bli odjur utan n?gon fri vilja. Otilia startade bilen och rullade hem?t. Hon k?rde sakta f?r att kunna se v?gen bortom hennes t?rar. Hon hade ringt Simon flera g?nger, men han hade inte svarat. Hon visste inte ens om han ?kt till jobbet idag. Eller om han… nej. Du f?r inte t?nka s? Otilia. Du f?r inte. Vad det ?n ?r som h?nder i v?rlden s? kommer det inte att h?nda dig och Simon. Det g?r inte. Synen av Ninas nakna kropp kom tillbaka. Vad de hade sett i ljuset verkade den ha varit helt nerst?nkt av torkat blod. F?rmodligen var det Fredriks. Hon k?rde l?ngsamt upp p? parkeringen och lutade sig tillbaka med en hand p? magen. Hon drog med tummen ?ver tyget s? att det skrynklades ihop. Kunde det h?nda Nina kunde det h?nda vem som helst.

  N?r Otilia kom upp till l?genheten stoppade hon in nyckeln i l?set men vred inte om. Hon lyssnade genom d?rren. Hon kunde h?ra teven p? svag volym inne i vardagsrummet. Allts? hade Simon inte ?kt till jobbet idag. Men ?n kunde hon inte slappna av. Hon knackade p? d?rren och h?ll sig undan. Hasande fotsteg drog sig fram genom hallen. Otilia andades snabbare och hj?rtat ville inte sluta dunka. Hon hoppade snett bak?t med armarna uppe i f?rsvar n?r d?rren ?ppnades. Simon stod stor?gd i d?rr?ppningen. L?ttnaden som spred sig i henne kunde ha f?tt henne att flyga. Hon kastade sig in i hans armar. Innan han kom ?ver sin f?rv?ning drog Otilia nyckeln ur l?set och steg in. Sedan l?ste hon ytterd?rren med b?de vanligt l?s och kedja. Simon stirrade p? henne med halv?ppen mun.

  “Otilia, ?r det d-”, han avbr?t sig tv?rt och tittade p? henne uppifr?n och ner. “Vad ?r det som har h?nt?”

  Otilia skakade p? huvudet. “Jag ?r bara glad att du ?r s?ker.”

  Simon svarade inte. Han kramade henne h?rt och sl?ppte inte taget f?rr?n hon gjorde det. Otilia ville inte sl?ppa honom trots att kramen gjorde ont men till slut tr?ttnade hon i armarna. Hon visste att Simon ville fr?ga henne om allt, men var tacksam f?r att han l?t det vara s? l?nge. Hon f?rstod hur orolig han m?ste vara ?ver att se henne s? misshandlad trots att det inte var lika illa som det varit innan hon lade is p?. Medan hon sn?rade upp skorna gick Simon tyst in i badrummet och tappade upp vatten i badkaret. Vattnet porlade f?rf?riskt d?r inne, men hon visste inte om hon ville uts?tta sig sj?lv f?r sm?rtan det skulle medf?ra. Otilia f?rs?kte pilla upp knuten, men m?ste t?nda lyset f?r att lyckas. R?da fingeravtryck t?ckte hennes fr?n b?rjan vita sneakers. Hon st?llde sig framf?r hallspegeln. Egentligen ville hon det inte, men hon m?ste se. Spegelbilden ?vertalade henne att kliva ner i badet var en bra idé och f?rklarade varf?r Simon l?t s? orolig. F?rutom hennes skor var hela hennes tr?ja och jeans t?ckta av halvtorkat blod. Otilia m?ste ha landat i det n?r Marie vr?kte henne ?t sidan, inte bara n?r hon tog sig upp. Om n?got av de andra barnen hade sett henne efter de tagit itu med vikarien skulle de bli traumatiserade f?r livet. Om polisen hade ?kt f?rbi henne skulle hon utan tvekan ha tagits f?r en ‘?terv?ndare’, en Glitch. Speciellt med skadorna i ansiktet. Trots att flera stora pl?ster t?ckte s?ren s?g Otilia tillr?ckligt f?r att f?rst? att det var allvarliga skador. Hon hade haft riktig tur att hennes hj?rna inte hade skadats. S? vitt hon visste i alla fall. St?llena runt s?ren i ansiktet hade b?rjat svartna och i ett ?ga hade flera blodk?rl spruckit. Otilia slickade sig om de grovt uppsv?llda l?pparna. Det sved. Karin hade ocks? haft r?tt. Det var ett under att Simon k?nt igen henne alls. Otilia h?rde hur han h?llde vatten i kaffekokaren och sedan ett sk?p som ?ppnades och st?ngdes.

  Otilia sl?ppte kl?derna i en h?g p? hallgolvet. Hon hade inte m?rkt av det f?rr?n nu, men flera bl?m?rken b?rjade dyka upp ?ver hennes br?st och l?r. Hon vred ryggen f?r att se skadan d?r. Ett djupt bl?lila m?rke stort som en fotboll b?rjade bli synligt mellan skulderbladen och hon kunde inte r?ra vid midjan utan att snyfta till. Otilia b?rjade n?stan gr?ta framf?r helkroppsspegeln. Det skulle ta tid att l?ka och det skulle vara sm?rtsamt. Det skulle vara sm?rtsamt f?r Simon att se henne l?ka. Otilia kom ih?g hur d?ligt hon m?tt under tiden Simons bl?tira hade l?kt. Den hade han f?tt efter en snedfylla p? krogen. Otilia hatade att se sm?rtan fr?n bl?tiran varje g?ng han r?kade r?ra vid den. En pl?tslig r?dsla fick henne att n?stan rusa ut till bilen och till aff?ren. Om hon hade f?rlorat barnet p? grund av Marie… nej. Nej, det fanns fortfarande i henne. Det m?dde bra. Men det skulle inte vara fel att dubbelkolla. Om Marie hade d?dat hennes barn s? skulle hon d?da Marie. Leta upp henne och d?da henne. Sedan knep hon ihop ?gonen. Jag ?r gravid. Jag ?r gravid. Mitt och Simons barn v?xer med full kraft fortfarande. S? det s?. P? ett underligt s?tt k?ndes det b?ttre efter att hon upprepat mantrat n?gra g?nger, tillr?ckligt bra f?r att beh?lla hoppet om att det var sant.

  N?r Otilia klev ur badet hade Simon lagt fram hennes pyjamas. Hon brukade s?llan anv?nda den om de inte hade en dag d? de skulle vara helt ensamma och sitta inne tiden. Hon undvek att se sig sj?lv i spegeln och gick in i vardagsrummet. Simon hade lagt fram en f?rpackning med pl?ster och bandage, men han var inte d?r. Hon gick in i k?ket. P? bordet l?g en handduk och Simon letade genom frysen efter n?got att l?gga i den. Handduken var inte det som fick hennes mun att falla. ?verallt p? k?ksytorna och golvet stod burkar och p?sar med mat. Tv? stora plastdunkar var placerade bredvid d?rr?ppningen, fyllda med vatten.

  “Simon, vad…” Hon svepte blicken ?ver varorna ?n en g?ng. “Hur…”

  “Proviant. Det verkar ju som att v?rlden b?rjar g? under, s? jag t?nkte att det var b?st om vi var f?rberedda. Imorgon kanske inte ens aff?rerna kommer vara ?ppna.”

  Otilia f?rstod logiken bakom det, men det var fortfarande n?got hon inte fattade. Hon fick syn p? tre gasoltuber och inte mindre ?n fem dunkar med bensin under k?ksbordet.

  “Hur hade du r?d med allt det h?r?”

  “Jag tog ett snabbl?n p? femtio tusen.”

  “Men… va? Snabbl?n! Hur ska vi betala tillbaka det d?? R?ntorna-”

  “Otilia, kom igen. T?nk lite. Om v?rlden h?ller p? att g? till helsike, vem kommer finnas d?r f?r att driva in l?net?”

  “Men-”, Otilia tystnade och hon k?nde ett leende v?xa fram. Gudarna skulle veta hur mycket hon ?lskade Simon. Hon tackade sitt innersta jag f?r att alltid falla f?r de lite udda och smarta typerna.

  Simon fortsatte. “Ingen. Och det verkade bara vara n?gra f? som t?nkte samma sak. De lassade upp ungef?r lika mycket som jag inne p? aff?ren. N?r jag kom in dit och fyllde en tredje kundvagn till bredden b?rjade personalen fatta vad jag gjorde och b?rjade plocka p? sig lite saker sj?lva.”

  Otilia skrattade ofrivilligt till. Det var ingen situation som var rolig egentligen, men det var n?got med det som l?ttade hennes hum?r.

  “Hur fick du upp allt till l?genheten?”

  “Jag gick flera g?nger s?klart. Dessutom beh?vde jag ut en g?ng till med bilen f?r att ?ka till macken. De b?rjade ocks? bli lite panikslagna och fatta det n?r jag k?pte gasolen och bensindunkarna. Ska man vara helt krass kan man v?l s?ga att det var tur att de hade ?ppet alls.”

  “M?tte du n?gon ‘?terv?ndare’ d??”

  Simon r?tade p? ryggen och tittade upp i taket, f?rs?kte minnas. “Nej, inte direkt. Efter jag l?mnade aff?ren den tredje g?ngen t?nkte jag g? in efter lite till. Jag gjorde det inte. Folk b?rjade skrika som galningar d?r inne, s? jag satte mig i bilen och k?rde d?rifr?n.”

  Otilia log. Hade n?gon tur s? var det han. Om han hade m?tt en ‘?terv?ndare’ d?r inne… Simon v?nde blicken mot henne och grimaserade. Han f?rs?kte g?ra det ogjort genom att l?ta anletsdragen slappna av, men Otilia s?g att han m?dde illa av att se p? henne. Precis som hon gjort med hans bl?tira, fast v?rre. Mycket v?rre.

  “S? vad ?r det du har r?kat ut f?r? Kom, du f?r ber?tta medan jag pysslar om dig.”

  Simon plockade ut en bit k?tt och lade den i handduken. Han drog med sig Otilia in i vardagsrummet och sade ?t henne att kyla en del av ansiktet medan han satte nya pl?ster p? hennes s?r. Sedan bytte hon plats p? klumpen f?r att kyla ner l?pparna. Simon v?ntade t?lmodigt p? en f?rklaring. N?r han var klar tog hon bort k?ttet fr?n ansiktet. Otilia visste inte riktigt var hon skulle b?rja. Simon bad henne att ta det fr?n b?rjan av dagen. Hon ber?ttade allt som h?nt och n?r hon kom till biten om de d?da tvillingarna och n?r hon hoppade p? vikarien hade Simons ansikte antagit en gr?naktig f?rg och han svalde h?rt.

  “Du har allts? tur som kom hem ?verhuvudtaget.”

  “Det kan man s?ga. Hade inte Karin varit modig nog att ta hand om Marie vet jag att jag skulle ha d?tt.”

  Otilias egna ord k?ndes som en k?ftsm?ll. Hon hade inte insett f?rr?n nu hur n?ra hon hade varit att aldrig komma hem. Aldrig mer se Simon. Det tog en stund innan hon kunde forts?tta. Hon ber?ttade om Nina. Den biten k?ndes sv?rast av allt och hon b?rjade gr?ta igen. Simon str?ckte sig mot henne f?r att torka bort t?rarna, men drog tillbaka handen direkt n?r hon grimaserade av sm?rta.

  “Jag ?r ledsen, ?lskling.”

  Hans ord fick henne att gr?ta ?nnu mer. ?nd? visste hon att han inte kunde eller beh?vde s?ga n?got annat. Simon s?g p? henne och hon visste att han ?verv?gde ifall han skulle h?lla om henne. Ist?llet gav han in f?r r?dslan att hon skulle beh?va utst? ?nnu mer sm?rta och kn?ppte ig?ng teven.

  If you find this story on Amazon, be aware that it has been stolen. Please report the infringement.

  N?stan alla kanaler visade samma reportage som de visat hela dagen. Simon hade sett varje minst tre g?nger trots att Otilia haft en kortare dag p? jobbet och han hade handlat och g?tt alla trappor upp och ner med varorna. Kanalerna hade b?rjat kopiera av varandras nyheter och det m?rkes tydligt. De intervjuade till och med samma personer. Trots det ?vertalade Otilia Simon att de skulle se ett tag. Kanske hade det kommit upp n?got som han inte h?rt ?n. De satt och tittade p? teve i ?ver en timme. Kanalen intervjuade tv? personer; en vetenskapsman och en l?kare. B?da sade att ingen visste vad som h?nt, men talesmannen f?r l?karinstitutet antog att det var en gen som muterat sig i kroppen. Han kunde inte ge n?got svar till vad eller varf?r det muterat sig, eller varf?r m?nniskor f?rsvann av det.

  F?rmodligen skulle teorierna forts?tta tills tidningarna tr?ttnade. Men s? l?nge kv?llstidningen var ig?ng skulle spekulationer och gissningar ocks? vara det. Dessutom r?kade l?karen f?rs?ga sig att de inte hittat genen som skulle vara problemet ?n och fr?n det drog de flesta slutsatsen att l?karna inte hade n?gon aning i alla fall. Otilia undrade om han hade f?tt sparken efter att s?ndningen gjorts. Visserligen hade han inte sagt det s? r?ttframt, men vem som helst som lyssnade skulle dra samma slutsats som hon sj?lv.

  Vetenskapsmannen arbetade ocks? med att unders?ka Glitchar, men mer hur hj?rnan f?r?ndrades n?r en person var borta. Eftersom de bara tog hand om de som redan blivit ‘?terv?ndare’ var det sv?rt att f? fram tydlig fakta, men de arbetade s? snabbt de kunde. Det enda instutitionen kunde s?ga var att de m?ste v?nta och se, men att de hade f?tt ett slags resultat. Adrenalinet hade mer ?n femdubblats i m?nniskorna som nyligen f?rsvunnit, och det var det som gjorde att de blev som vilda bestar utan moralisk sp?rr. F?r?ndringen i adrenalinniv?erna kunde vara orsaken till den stora f?rlusten av intelligens. Sedan spelade tevestationen upp videos fr?n andra l?nder d?r forskarna gjort samma uppt?ckt, men ingen hade kommit n?rmare en l?sning.

  N?r intervjuerna var ?ver bytte de kanal. De s?g h?lften av ett gammalt Simpsons-avsnitt i v?ntan p? att de vanliga nyheterna skulle b?rja. Under n?stan hela s?ndningen skulle de f?rmodligen prata om ‘?terv?ndarna’, men det skulle k?nnas sk?nt att h?ra n?got mer normalt.

  En kvinnlig reporter satt framf?r kameran. Det var Katarina, Lejas mamma. Hon verkade lika nerv?s som reportern p? riksnyheterna f?reg?ende kv?ll och papprena darrade i hennes h?nder. Otilia hade aldrig sett henne som nyhetsuppl?sare f?rr eller ens vetat att hon jobbade p? den lokala nyhetsredaktionen. Det f?rklarade varf?r hon alltid h?mtade Leja sent. Med tanke p? att Leja Glitchat var det inte underligt att hon darrade p? r?sten n?r hon p?b?rjade rapporten.

  “Polisen har nyligen rapporterat in att f?ngelset och h?ktet ?r ?verbelastade av ‘?terv?ndare’. De nyligen omh?ndertagna skulle transporteras vidare till ett h?kte i Stockholm, men ?ven d?r har de fyllt platserna. Milit?ren och polisen samarbetar nu f?r att flytta ‘?terv?ndarna’ till fler lokaler, men de s?ger att med de s?kerhets?tg?rder som kr?vs kan det komma att ta en l?ngre tid innan en s?n plats kan tas i bruk. Sjukhuset och h?lsov?rdscentralen manar personer med skador att h?lla sig hemma om det inte ?r absolut n?dv?ndigt att ses ?ver av en doktor. Rapporter om d?dsfall forts?tter att komma in och statsministern sade i sitt tal ig?r att vi befinner oss i en stor kris. Hon bad ?ven det svenska folket att vi ska f?rs?ka h?lla oss till ett s? normalt fungerande liv som m?jligt, men efter de flertal h?ndelser som intr?ffat idag ber hon Sveriges befolkning att h?lla sig hemma under tiden situationen p?g?r.”

  Vart eftersom hon l?ste upp nyheterna verkade hon mjukna, och till slut s?g det ut som att hon verkligen slappnade av och fann sig till r?tta. Katarina satt tyst i n?gra sekunder innan hon fortsatte.

  “Eftersom att skr?pet vi s?nder h?r som g?r om och om i en loop...” Otilia kunde n?stan f?rest?lla sig hur Katarina himlade med ?gonen, men hon l?t bli. “...s? kan jag tipsa er om att det enda ni beh?ver lyssna efter ?r n?r de s?ger att det ?r extrainsatt. Det ?r enda g?ngen de kommer att l?gga in ny information, det kan ni vara riktigt s?kra p?.” Prassel med papperna. Hon lyfte en handskriven lapp ?verst i h?gen och ?ppnade munnen f?r att s?ga vad som stod d?r. Katarina avbr?t sig innan hon ens sagt det f?rsta ordet och riktade blicken mot n?gon utanf?r kamerans r?ckvidd.

  “Vet du, det skiter jag i. De f?r s?ga vad de vill. Jag t?nker ber?tta om situationen som den ?r s? folk f?rst?r hur farligt… nej du!” Katarina reste sig fr?n stolen och f?rsvann ur bild. N?gon minut senare kom hon tillbaka och satte sig igen.

  “Urs?kta avbrottet. F?r att ni som ser p? teve d?r hemma ska f?rst? allvaret i det hela s? m?ste jag meddela en sak. ?ven om det ?r era egna barn som har kommit tillbaka, f?rs?k h?ll er undan. ?tminstone tre barnfamiljer har hittats d?da i sina hem. De vill inte att jag s?ger det h?r f?r att det kan skapa panik, men jag tror annorlunda. Folket beh?ver sanningen. Och det ?r jag, Katarina Larsson, som t?nker meddela den. Ingen ska f?rs?ka stoppa sanningen f?r att n? andra, och det ?r bara r?tt…” Katarina harklade sig. “I alla fall. De mord som skett misst?nks f?r det mesta ha utf?rts av personer i den egna familjen. De flesta fall har varit d?r f?r?ldrarnas egna…” Katarina avslutade inte meningen. Hon s?g pl?tsligt tveksam till vad hon precis g?tt emot hennes chef f?r att ber?tta. Otilia f?rstod varf?r. Hon undrade vad kvinnan gjort med sitt eget barn f?r att inte hamna i samma situation. Hon kunde v?l ?nd? inte ha…

  Katarina harklade sig igen. “Nu till n?gra andra nyheter. En bensinstation spr?ngdes i s?dra delen av G?vle tidigare idag. Arton m?nniskor har f?rts till sjukhus och det ?r fortfarande oklart hur allvarliga skadorna ?r. Vi har f?tt in fotobevis och det verkar som att det ?r tv? av ‘?terv?ndarna’ som har orsakat explosionerna. R?ddningstj?nsten arbetar f?r att sl?cka br?nderna och h?lla dem under kontroll. Polisen har ?ven rapporterat in ett flertal eldsv?dor som uppst?tt i n?gra hus och l?genheter, varav de flesta har sl?ckts. H?ll koll p? era grannars boenden. De kan ha blivit en ‘?terv?ndare’ medan de har lagat mat eller liknande, men undvik att ta er in i hemmet om det inte ?r absolut n?dv?ndigt. Med det avslutar vi rapport.” Signaturmelodin lj?d f?r slutet av programmet.

  “Jag undrar…” Otilia fuktade l?pparna och svalde. “Jag vet inte. Men det ?r s? mycket konstigt som h?nder att jag inte vet vad som ?r viktigast att h?lla reda p?.” Otilia ville inte att hennes r?dsla skulle skina igenom, ?nd? visste hon att Simon m?ste k?nna samma sak.

  “Ha” fn?s Simon. ”Ja, det har du r?tt i. Men jag undrar ?ver det d?r med polis, brandk?r och sjukhuset. Jag vet att personalen m?ste komma till jobbet, men hur blir det om n?gon av dem Glitchar? Det skulle sluta med ett v?rre helvete ?n vad det skulle g?ra om de ocks? h?ll sig hemma.”

  “Ja, s?klart. Men samtidigt beh?vs de ju verkligen. Jag tror det ?r d?rf?r de ?r villiga att ta risken. De som struntar i att de m?ste arbeta g?r ju risken mindre p? s?tt och vis. Men om fler ‘?terv?nder’ och kommer efter dem… det skulle bli en massaker.” Otilia f?rs?kte, men kunde inte f? r?sten att sluta darra.

  “F?rmodligen. Och trots att de arbetar p? att f? nya st?llen att placera Glitcharna i s? kan de inte h?lla speciellt m?nga d?r”, sade Simon.

  Otilia rynkade p? ?gonbrynen. Simon vred sig mot henne, men v?nde sig bort igen med sp?nda l?ppar och blundade som att han hade ont.

  “Fattar du vad de skulle g?ra med varandra?” fr?gade han efter flera helt tysta sekunder. ”De ?r ju inte zombies, som du sa f?rut. Inga av alla zombies i fiktion attackerar andra zombies, men det kanske ?r annorlunda med Glitcharna. De har s? mycket raseri att de skulle ge sig p? vem som helst. Hoppas jag.”

  “Du hoppas att de d?dar varandra? Fattar du vad du s?ger?”

  “Det ?r klart att jag g?r. Otilia, det ?r fler och fler som Glitchar. Om det h?r skulle forts?tta- och det ser inte ut att sluta- s? skulle Glitcharna till slut vara fler ?n de som bek?mpar dem. D? tycker jag att det ?r b?ttre att de ger sig p? s?dana med samma… symptom.”

  “Nina...” viskade Otilia.

  “?h. ?lskling, det var inte s? jag menade-”

  “Jo, det gjorde du. Och jag fattar vad du menar. Det ?r logiskt, men… nej. Det ?r inte okej.”

  Simon ?ppnade munnen, men Otilia skakade bara p? huvudet. Han lutade sig tillbaka mot soffkudden och kliade sig i h?rbotten. Otilia blundade och lade huvudet mot Simons axel. Han tog tag i hennes hand och kramade den h?rt. Inget av det l?t speciellt bra. Men det Simon sade k?ndes logiskt. Om en Glitch kunde g?ra s? mycket skada ensam, vad skulle inte flera hundra g?ra d?? Oavsett hur de hade blivit eller f?rvandlats till var de fortfarande m?nniskor som hon ?lskade.

  “Extrainsatt s?ndning p?b?rjas om en minut” sade en m?rk r?st p? teven och meddelandet gick som en l?pande vit text i rutans ?vre kant.

  Otilia vred huvudet mot teverutan. Intervjun med vetenskapsmannen rullade p?, men avbr?ts tv?rt av samma nyhetsrum de sett tidigare.

  “Vi har ombetts g?ra en extras?nding p? grund av de fakta milit?ren och forskarna har kommit fram till.” Mannen fr?n riksnyheterna s?g ner i pappret.

  “Det gick snabbt”, sade Simon och gned sig ?ver hakan, blicken stint f?st p? sk?rmen.

  “F?r b?sta ?verlevnad vid m?te av en ‘?terv?ndare’ ber vi er tittare att lyssna noggrant och skriva ner punkterna jag snart kommer att l?sa upp.”

  Otilia drog till sig laptopen och ?ppnade ett nytt dokument. Sedan gav hon ?ver datorn till Simon. Han str?ckte l?ngsamt ut armarna ?ver huvudet innan han tog emot datorn och satte den framf?r sig. Mannen v?ntade i ungef?r en minut innan han fortsatte.

  “Vi ber er ?n en g?ng att anteckna detta. Vi b?rjar nu.” Mannen drog i slipsen och lyfte pappret med en skakande hand. “Forskarna har kommit fram till att ‘?terv?ndarna’ inte kan l?sa upp eller ?ppna d?rrar, det ?r som att de gl?mt hur man g?r. Forskarna har inte f?tt fram n?got svar till varf?r, f?rutom teorin att den abnormala adrenalintillf?rseln har p?verkat deras intelligens. D?remot kan en stor grupp med ‘?terv?ndare’ bryta upp d?rrar med ren kraft, s? f?rs?k h?lla er s? tysta som m?jligt, och dra inte till er uppm?rksamheten till er.”

  Simon knappade snabbt p? datorn.

  “‘?terv?ndarna’ som har studerats har inte visat n?got behov av att ?ta, sova eller dricka, men blir mindre v?ldsamma n?r de tr?ttas ut. De verkar vara passiva tills de ser en r?relse eller h?r ett ljud. Forskarna h?vdar att det ?r f?r att bevara s? mycket styrka i kroppen som de kan under s? l?ng tid de kan. S? f?rs?k att inte g?ra allt f?r mycket ljud eller visa dig ?ppet. Oavsett vem personen var innan de kom tillbaka ?r det inte samma m?nniska. Det kan vara ett syskon, en f?r?lder eller din v?n som har kommit tillbaka. Du kan inte hj?lpa dem just nu. Forskarna h?ller p? att unders?ka hj?rnr?relserna, men hittills har de inte hittat n?got som tyder p? att ‘?terv?ndarna’ kan botas. De har gett m?nga av f?rs?kspersonerna mediciner som ska d?mpa aggressiviteten, men utan resultat.” Simon skrev ner vartenda ord mannen sade.

  “De f?rsta som f?rsvann var borta i ungef?r en sekund innan de kom tillbaka, utan aggressivitet. F?r de som har ?terv?nt idag har det tagit cirka en minut, d?r alla fall som rapporterats in har varit aggressiva. Tiden innan personerna ?terv?nder verkar f?rl?ngas varje dag som g?r. Det s?ger forskarna p? institutet som uppr?ttats just f?r att observera det som h?nder med ‘?terv?ndarna’. Anv?nd det till din f?rdel och ta dig snabbt d?rifr?n innan hen hinner komma tillbaka.” Knappandet slutade. Otilia s?g p? Simon. Han hade en glasartad blick och satt med halv?ppen mun, stirrandes p? reporten.

  “Systemet f?rlorar.”

  Otilia t?nkte fr?ga vad han menade n?r nyhetsankaret fortsatte.

  “Milit?ren och forskarna ?r eniga om att ju l?ngre personen ?r borta, desto mer aggressiv blir ‘?terv?ndaren’. Flera n?rst?ende till milit?r personal i Stockholm har gett sitt medgivande till att forska beteendet hos anh?riga som har ?terv?nt. Vi ?terkommer med mer fakta s? snart vi har f?tt in den, s? st?ng inte av teven.”

  Strax d?refter fortsatte den inspelade intervjun d?r den avbrutits. Otilia satt tyst och v?ntade p? att Simon skulle skriva klart. Hon s?g att han skrev in sina egna anteckningar med.

  “Vad menar du med det d?r om systemet?”

  “Det ?r som att systemet h?ller p? att f?rlora. Du vet det d?r jag sa om en Glitch?”

  “L?gg av. Det ?r inte roligt.”

  “Jag tycker inte heller det ?r roligt. Men minns du vad jag sa om hur systemet fungerar n?r det finns en Glitch?”

  Otilia suckade.

  “Ja, det ?r v?l klart. Det f?rs?ker fixa sig sj?lv. Eller hur var det?”

  “Precis! F?rst?r du inte problemet med det?”

  “S? om systemet f?rlorar… kan det inte laga felet?”

  “Exakt.” Simon s?g f?rv?ntansfullt p? henne.

  “Jaha, men vad h?nder i s? fall d??” fr?gade Otilia. Hon visste inte varf?r, men det var n?got med det som s?nde en stark obehagsk?nsla genom henne.

  “Vad var problemet som systemet f?rs?kte fixa fr?n b?rjan?” fr?gade Simon.

  “Simon, sluta. Det ?r inte som att det spelar n?gon roll i alla fall. Att spekulera svar l?ser- v?nta. Du menar v?l inte…”

  “Jo. Och det h?nder f?rj?vla snabbt.”